Jag har sagt upp mig. Känslan av att det är dags att gå vidare har funnits med mig ett tag. Nomadsjälen kallar.

Har sagt i flera år att jag ska bo i Spanien på vintrarna och på Gotland på somrarna. Jag tröttnade på att vänta. 

Varje jul (förutom under Covid) har jag firat i New York, nu senast i New Jersey. Min äldsta dotter med familj har köpt hus där. Nu när jag sagt upp mig kan jag vara kvar extra länge. Så det är vad jag ska göra denna jul, nyår och faktiskt även över Valentines day.

Känner mig fri. 

Då och då under kvällen sveper rädslan in. Men bara för en sekund. Det är huvudet som tycker att jag ska tänka till. "-Är du inte riktigt klok? Hur ska du nu klara dig?" Uppmanar mig att börja leta efter ett nytt jobb. Eller åtminstone lägga ut lite krokar.

Men varför ska jag jobba ihjäl mig? För att skaffa fler ägodelar som jag ändå inte har tid att njuta av? 

Nej, jag har bestämt mig för att ha tillit till att allt blir som det ska. 

Dags för själen att få dansa. Och för mig att hitta tillbaka till tilliten.